1800-talets begynnande arbetarrörelse kopplas ofta samman med kollektivism och enighet.
Men nu visar nya historiska fynd från Institutet för valfrihetsforskning att den bilden inte stämmer. De allra första fackföreningarna för sågverksarbetare i Sundsvall hade långtgående planer på att få igenom en förstebärarreform för extra yrkesskickliga bärare av plank.
– Det här säger något om att dagens moderna fackförbund slagit in på rätt väg. Det var mot dessa mål som den svenska fackföreningen var på väg hela tiden, säger forskaren Tomas Gül-Fáck till IFVF.se.
Det sena 1800-talets arbetarrörelse har ofta lyfts fram som en rörelse där kollektivet stod i fokus. Ett enat skrå av arbetare där gemensamma krav med hot om att tillsammans sätta stopp för produktionen på sikt ledde till sociala reformer, bättre villkor och större inflytande.
Men nya fyndigheter från en forskargrupp knutna till Institutet för valfrihetsforskning visar nu att bilden av sågverksarbetarnas första fackliga sammanslutning på slutet av 1800-talet varit onyanserad. Genom tidigare oupptäckta styrelsedokument och stadgeskrivningar kan forskarna lägga fram en ny bild av den skandinaviska arbetarrörelsen, som på sikt växte sig till en av världens största och mest framgångsrika.
Det som överraskar forskarna är att sågverksarbetarna i Sundsvall, där den första stora strejken i Sverige genomfördes 1879, i sina manifest har flera skrivningar om att ”öka differentieringen” i lönesättningen, att införa ”professionsprogram” för att öka yrkesskickligheten bland sågverksarbetare och dessutom ett långtgående förslag om att införa ”förstebärare”.
– Vi har hittat skrivningar om att det långtgående målet för den fackliga verksamheten var att på sikt införa en förstebärarreform, för att premiera duktiga bärare av plank och för att göra sågverkaryrket mer attraktivt att göra karriär inom, säger forskaren Tomas Gül-Fáck till Pirkt.se.
Enligt de nyfunna dokumenten har forskarna kunnat hitta en långtgående strategi där förstebärarna skulle få ett månatligt lönepåslag för att bära mindre plank och istället ägna sig åt ”workshops” i hur mindre skickliga bärare kan inspireras av nya och innovativa bärmetoder.
De utvecklade planerna på en förstebärarreform verkar dock ha övergetts i sista stund av det sena 1800-talets fackliga ledare och Tomas Gül-Fáck tror att det var ett misstag av det medelpadska sågverksarbetarförbundet att inte fullfölja dessa planer. Istället valde det sena 1800-talets fackföreningar att satsa på kollektivistisk sammanhållning och förbättringar för den stora massan av organiserade arbetare.
– Vi kan bara spekulera i hur framtiden för sågverkararbetet hade sett ut om man varit mer progressiva och arbetat för att det ska löna sig att vara en skicklig yrkesarbetande individ i jämförelse med sina arbetskamrater. Den motivationen tror jag hade kunnat göra mycket för bilden av det annars monotona och tråkigt kodade sågverksarbetarjobbet, säger han.
Hur tror du att det hade påverkat produktiviteten för svensk träindustri?
– Åter igen så kan vi bara spekulera, men vi hade för det första kunnat undvika många onödiga konflikter med arbetsgivare, vilket hade sparat samhället stora resurser. När båda sidor vill premiera flit och duktighet får vi en annan förhandlingsvilja runt borden och kan undvika onödiga konflikter, säger Gül-Fáck och fortsätter:
– Sedan tror jag att nya och innovativa metoder, inspirerade av skickliga förstebärare som sprider idéerna till kollektivet, hade kunnat öka effektiviteten rejält. Jag är ingen expert, men min bild av det icke-maskindrivna plankbärandet är att det sett ungefär likadant ut i hundra år. Tänk dig veckovisa workshops där innovativa förstebärare får arbeta med övriga kollegor i projekt där man testar olika tekniker. Man testar att bära med underarmarna några månader, utvärderar och analyserar utifrån ett systematiskt kvalitetsarbete, för att sedan testa ett nytt projekt: kanske att man testar bära planken mer liggandes över ländryggen kommande månader? Jag tror att det både hade givit en högre produktivitet, men också uppvärderat bilden av bäraryrket som något man kunnat göra en karriär inom, säger Gül-Fáck.
Har ni hittat någonting i källmaterialet om hur dessa förstebärare skulle utses?
– Enligt de dokument vi har hittat så är det något som närmaste chef skulle göra, då denne ansågs bäst lämpad att ha koll på vilka bärare som var extra skickliga och som därigenom skulle premieras med mer lön och genom att få en roll som utvecklare av övriga stabbläggares bärteknik, säger han.
Stabbläggarna i Sundsvall förlorade till slut strejken 1879, efter att landshövding Curry Treffenberg slagit ner strejken med hjälp av strejkbrytare, militär och statligt sanktionerat våld mot de strejkande arbetarna som krävde höjda löner för det stora kollektivet för att kunna undvika svält.
– Nu spekulerar jag här, men kanske hade man kunnat nå fram till en löneökning för en del av de skickligare stabbläggarna ifall man inte lagt fram ett bud för hela kollektivet utan fokuserat på att få till ett tidsbundet bärarlönelyft för skickliga bärare som förtjänat det, säger Gül-Fáck.
Institutet för valfrihetsforskning skriver att deras nya fynd visar att svensk fackföreningsrörelse till slut hittade rätt taktik, då flera fackförbund inom bland annat välfärden på senare tid valt att lyfta fram individuella karriärvägar och differentierad lönesättning utifrån måluppfyllelse. Den taktik som det alltså var nära att man valde redan under det sena 1800-talets begynnande fackliga rörelse.
– Det här kan nog få en och annan som brukar vara kritiska mot dagens fackförbund, och som säger att de moderna förbunden har glömt sina rötter och sin ursprungstanke, att tänka till. Det här har alltid varit en grundbult i den fackliga taktiken: att så nödvändig split mellan arbetarna för att åstadkomma produktivitets- och effektivitetsökningar vilka på sikt gör yrket mer attraktivt, säger Tomas Gül-Fáck.
Institutet för valfrihetsforskning är politiskt obundet, men Tomas Gül-Fáck vågar ändå sig på en stilla förhoppning om att hans fynd kan skänka lite julefrid i kommande avtalsförhandlingar. Exempelvis ska det svenska lärarfacket i mitten av december lämna över sina krav inför kommande kollektivavtalsförhandlingar med motparten SKR.
– Jag kan bara hoppas att man tar till sig de här fynden och att man som förhandlare på en arbetstagarorganisation vågar ignorera all denna onyanserade kritik som brukar komma från medlemmar, om att man går arbetsgivarnas ärenden när man arbetar för mer differentiering och fler karriärvägar i skrået. Titta på historien: det var hit den svenska arbetarrörelsen strävade hela tiden. Vi är framme. Vi har, i lärarnas fall, en förstelärarreform på plats. Vi har en differentierad lönesättning där du konkurrerar med dina kollegor om att ha gjort bäst ifrån dig under året i din närmsta chefs ögon. Vi är framme nu. Låt oss njuta av det och undvika fler onödiga konflikter, säger han.