Den svenska skolan är världsunik när det gäller dess förmåga att via skattefinansierad skolpeng generera tillväxt och samhällsekonomiskt viktiga vinster för besjälade aktiebolag och dess ägare. Det är ett system vi ska vara mycket stolta över och vikten av att skolenheter går med vinst går inte att överskatta. I en debatt i Sveriges Radio i våras uttryckte Academedias vd Marcus Strömberg det hela mycket förtjänstfullt då han sade att ”vinst är som luft” och lade till att ”får du inte luft, då dör du”.
Men samtidigt har vi, mitt i detta vackra marknadssystem dominerat av stora och internationellt ägda aktiebolag, några som vägrar rätta sig in i ledet. Några av våra allra mest prestigefulla gymnasieskolor på den öppna och fria marknaden vägrar vara med och bidra till tillväxt och samhällsekonomiskt viktiga vinstutdelningar – trots att aktiebolagsformen är den erkänt överlägsna driftsformen för skolverksamhet. De har istället – trots all näringslivsfinansierad forskning som visat på aktiebolagets förträfflighet i skolsektorn – valt att förbli ideella stiftelser helt utan vinstuttag.
Ur ett samhällsekonomiskt och tillväxtorienterat perspektiv representerar denna stiftelseform ett enormt resursslöseri. Genom att driva några av landets mest eftertraktade gymnasieskolor som låsta stiftelser istället för i aktiebolagsform bromsas både kapitalskapande och expansion.
I vår studie har vi tittat på följande skolor: Enskilda Gymnasiet, Campus Manilla och Viktor Rydbergs skolor i Stockholm samt Samskolan i Göteborg. Dessa elitinstitutioner är några av de allra svåraste att komma in på för svenska tonåringar idag, de besitter en otrolig prestige i utbildningskretsar och tillsammans omsätter stiftelserna omkring en miljard kronor årligen i skolpeng de tilldelas från kommunerna.
Tänk vad dessa prestigejättar hade kunnat uträtta som aktiebolag?
Jämför stiftelsernas siffror med kommersiella jättar som Academedia och Internationella Engelska Skolan (IES). Med aktiebolaget som motor och den internationella tillgången till riskkapital som bas så har dessa framgångsrika skolbolag byggt storskaliga organisationer som varje år utbildar hundratusentals elever, skapar tusentals arbetstillfällen för såväl utbildade som icke-utbildade lärare och genererar hundratals miljoner kronor i vinster och därmed samhällsviktiga skatteintäkter för staten. Academedia omsatte ensamt 17,5 miljarder kronor under det förra räkenskapsåret – och genererade över en miljard kronor i samhällsekonomiskt viktig vinst.
Om elitskolorna istället skulle drivas som aktiebolag med en normal vinstmarginal på mellan 7–10 procent skulle de enligt våra beräkningar direkt, med nuvarande elevantal, kunna generera 70–100 miljoner kronor per år i rena vinster. Detta hade medfört nära 20 miljoner kronor i viktig bolagsskatt till statskassan redan från första räkenskapsåret.
Men den riktiga förlusten ligger i den uteblivna skalbarheten. Ett starkt varumärke som Campus Manilla eller Viktor Rydberg hade under kommersiell flagg kunnat attrahera investeringskapital och expandera nationellt – i en högre takt än de nuvarande aktiebolagsjättarna lyckats med. Om Academedia, en koncern som genom åren tvingats klä skott för ogina attacker från vänsterextremister i skolfrågan, har kunnat gå från en liten utbildningsenhet med några hundra elever på 2000-talet till att bli ett multinationellt storbolag med hundratusentals elever på 2020-talet – vad hade inte Enskilda Gymnasiet, med sitt helt orörda elitrykte, kunnat göra? Om Academedia i snitt kunnat köpa upp 25-30 skolenheter årligen till sitt bolagsimperium – vad hade inte en framtida koncern med Victor Rydbergs fläckfria rykte kunnat förvärva?
Genom att låsa in dessa prestigeinstitutioners kapital i stiftelser där allt överskott måste återinvesteras i skolorna går Sverige på sikt, enligt våra studier, miste om flera miljarder kronor i utebliven omsättning, tillväxt och kommersiell expansion inom utbildningssektorn. Om prestigeskolor som Enskilda Gymnasiet, Campus Manilla, Victor Rydberg och Samskolan bara kunde inse aktiebolagsformens överlägsenhet för driften av skolenheter hade Sverige kunnat bli ett verkligt föregångsland när det gäller konsten att generera vinster till besjälade aktieägare på skattefinansierad skolpeng avsedd för elevers undervisning.
Vinst är som luft. Varför vill ni, stiftelseägda prestigegymnasium i våra storstäder, inte andas?
Fabian Keller Dahlgren
Forskningsledare
Institutet för Valfrihetsforskning